BLOGG

19 oktober 2019
"Ja. Vi ser det."
Möten är en del av livet och möten kan innebära ett visst stresspåslag beroende på typ av möte. Faktum är att jag oftast associerar möten med någon form av stress. Men nu har jag varit på mitt livs mest avslappnade möten. Ett två timmar långt möte. På dagtid. Med min man och endast ett barn. Tillsammans med en specialpedagog och en psykolog. På BUP - Barn och Ungdomspsykiatrin. Syftet med mötet var att barnet skull få vara precis som han är. Alltid och hela tiden. Det var så underbart befriande och så otroligt skönt att få en bekräftelse ifrån människor som jobbar med annorlunda barn hela tiden. Han var  ö v e r a l l t. Under det två timmar långa mötet hann han gå ut ur rummet tre gånger: för att hämta leksaker, saft och kissa. Han tryckte på alla knappar som fanns, på alla lampor inklusive det höj- och sänkbara skrivbordet samt persiennsnören. På bordet fanns en liten låda men "bra att ha-grejer" för att hålla händerna sysselsatta och det tog ungefär 15 min innan alla dessa hade prövats. Han gick raskt vidare till alla saker på skrivbordet samt att få fram papper och penna för att rita. Under dialog så testade han alla fysiska positioner möjigt i rummet där han vid ett tillfälle faktiskt lång  u n d e r  fåtöljen samtidigt som han svarade på frågor och vid ett annat låg uppochner med huvudet hängandes ner över kanten.

Efter 45 minuter var jag tvungen att skratta åt kaoset när jag fick möjlighet att själv observera galenskapen och tänkte "är det här verkligen den vardag vi har?" Jag var tvungen att förklara för de två experterna på området att "det här är sonen i ett nötskal, och jag är ganska säker på att det är någon grad av adhd". Då fick jag den bekräftelse som jag har väntat på i så många år. Efter en lång kamp att få påbörja vägen mot stöd. Så himla enkelt. Så få ord. Och så befriande.

"Ja. Vi ser det".

Det är fortfarande är lång väg kvar. Ingenting går fort. Jag är inställd på att det är mycket kamp kvar. Men sakta, sakta får vi pusselbitar som underlättar livet. Ett stort hjälpmedel är melatonin som han somnar på varje kväll. Med hjälp av detta så får hans superspeedade kropp komma till ro och kan somna före klockan 21 på kvällarna. Resten av dagen jobbar vi fortfarande med. Från att han vaknar ungefär klockan 06 är det plattan i mattan tills nästa tablett melatonin ungefär klockan 19.30. Han är nu alltså 7 år och det är första gången på 7 år som han kan komma till ro för natten före klockan 21. Det är också först efter 7 år som han bara vaknar en gång varje natt och då behöver somna med en vuxen som han är trygg med.

Nu väntar vi på den pedagogiska utredningen som skolan måste skicka till BUP innan de gör någonting mer i vårt ärende. Det mötet är planerat till måndag, och jag är delvis inställd på kamp.

Det här är ett område som jag brinner för och jag kommer att fortsätta skriva om detta. Jag har hyffsat mycket material och idéer bunkrat inombords. Jag vill underlätta för alla barn som utåt sett inte har något direkt fysiskt problem men som är lite annorlunda. Som behöver olika former av stöd, oftast av vuxna människor som har kunskap och energi. Ett första tips är Måns Lööf. En fantastiskt inspirerande föreläsare i ämnet.

Efter mötet behövde vi självklart lunch, och sonen fick välja det han tycker bäst om: dubbel köpe-cheeseburgare med äpple-juice. Om jag gör hamburgare så är det INTE samma sak. Att han känner smak på ett annat sätt än oss andra har varit uppenbart för oss i många år. Men det är ett helt eget inlägg.
Läs hela inlägget »
16 oktober 2019
Detta är ett blogginlägg
15 oktober 2019
Boosta egot.
5 oktober 2019
Att skrika ut glädje.
28 september 2019
Video: Post-race Lidingöloppet
25 september 2019
Video: Pre-race Lidingöloppet
17 september 2019
Väggen. Livet. Oj.
17 augusti 2019
Jag ska f-n ha en krans
27 juli 2019
Salomon 27k
18 juli 2019
Trial (trajl) trail (träjl)