BLOGG

17 augusti 2019
Jag ska f-n ha en krans
Där ligger den. På mitt hotellrum. Bland mina kläder. Jag pendlar mellan inga känslor och alla känslor. Det är så konstigt att jag är mest tom. Möjligen i kombination med att jag troligtvis har bränt ut alla kolhydratförråd i kroppen.

Som uppväxt i Orsa och Mora med en bakgrund ifrån skidåkningen har jag drömt om en Vasaloppskrans och det har jag gjort i nu 20 år. När jag som 19-åring åkte in som 7a på Vasaloppet trodde jag att det var på just Vasaloppet som jag hade bäst chanser att få en krans. Men livet kom ivägen. Anorexi har förstört mycket som ungdom och junior. När jag kommit ur det blev det en infektion av campylobakter som ledde till mångåriga problem med mage och ett tvärt slut på idrotten men depression som påföljd. Att gå från hård träning på 15 timmar i veckan till nästan obefintlig träning är inte någon som den mänskliga kroppen är byggd för. Det konstanta endorfinpåslaget måste "avgiftas" under flera år men där människokroppen alltid kommer att ha ett stort behov av fysisk aktivitet.

Åren efter depressionen har jag fyllt med studier, jobb, husrenovering, man och barn men det är fortfarande tveksamt att jag tittar på en start i Vasaloppet. Det är är en stor sorg för mig att det inte har blivit någon mer start i elit-ledet. När jag fick chansen att starta vinterstafetten för WSP så tog jag den och sedan dess har det ändå känts lite bättre med Vasaloppsstarter. Jag är så otroligt tacksam för den chansen!

Med Vasaloppets satsning på fler arrangemang inom löpningen så har jag ändå fått en möjlighet att tävla i Vasaloppsspåret på en hög nivå. Att få starta i något av Vasaloppets arrangemang rekommenderar jag alla! Det är en magisk upplevelse men den förväntan och spänning som finns inför att få veta vad kroppen kan göra, oavsett nivå.

Löpning är lycka för mig och jag är så oändligt tacksam för att min kropp kan prestera det som den faktiskt gör även efter anorexi, depression, tre barn och att till vardags boll hushållsarbete med jobb och idrott. Det finns en person som gör allt möjligt och det är min man. En fantastisk människa som alltid finns i bakgrunden och som gör det möjligt för mig att träna och tävla. Elitidrottare är ganska knepiga människor. Jag är en ganska knepig människa. Att kunna stå ut med mig som elitidrottande trebarnsmamma är bitvis ganska jobbigt. Men jag är medveten om det!

Dagen har varit bra! Uppladdningen de senaste veckorna har varit sisådär men de sista två dagarna då jag fått två barnfria nätter var en viktig del inför starten i Ultravasan45. Det är alltid svårt att bedöma formen, dels för att löpmilen minskas drastiskt sista veckan och för att jag kapar allt koffeinintag 3-4 dagar innan vilket gör att alla tankar blir lite lätt mosiga. Men på en start i Vasaloppet är det superenkelt att hitta motivation och löpglädje! Att ta rygg bakom Lisa Ring (totalt 3a idag) var ganska självklart för mig för att få igång löpningen och känna in dagens form. Lisa har banrekordet på 3.03 och från i år ett SMguld i 100 km varför hon har både fart och uthållighet som överstiger min. Efter 15 km fanns mer kraft i kroppen i kombination med att Lisa inte hade en bra dag kunde jag gå ifrån i Oxberg. Att springa 30 km i ledning med MTB-cyklist före är en känsla som jag ännu inte har smält. Den något blåsiga väderleken gjorde att jag sökte rygg bakom herrar under vägen och jag hade en fin resa fram till Eldris och sista 10 km. Med tanken "jag ska fan ha en krans i år" så pressade jag kroppen så mycket jag kunde på slutet där det gjorde mest ont i tårna och vänster vad. När jag senare tog av skorna kunde jag mycket riktigt konstatera att jag behöver nya tävlingsskor för terräng. Blåa naglar och blodblåsor efter bara 45 km är inget som funkar om jag ska ge mig på den dubbla distansen någon gång. Tiden på 3.09 är ingen supertid när banrekordet ligger på 3.03 men det är viktigt att tävla mot sig själv. Jag hade önskat en tid som var några minuter bättre men är ändå nöjd med prestationen. Att min prestation höll till en segrartid är helt klart en bonus och en boost i löpträningen framöver! Petra Kindlund gjorde en imponerande comeback efter hennes första barn och den kvinnliga svenska långdistanslöpningen har aldrig varit så bra och det är många av Sverigeeliten som är småbarnsföräldrar! Strong women! Med förstående män ;-)
 
Fortfarande färskt i minnet finns året 2015 och väderleken på kräkregn och +10 grader. På fredagen var jag därför något orolig för både banans underlag och om regnet skulle hinna dra in under löpningen. Vädret som var under Cykelvasan i år (finns på SVT att se för intressead) är inte något väder som uppskattas under tävling. Även om jag såklart tävlar i de förhållanden som ges så finns det roligare löpväder än +10 grader och regn. Till min förvåning så hade nästan allting torkat upp på banan från förra veckans cykelhelg och det var ett fint underlag hela vägen där regnet höll sig borta och kom fram först runt kl 15.00.

Tanken "aldrig mer" dyker sällan upp i mitt huvud när det gäller fysisk utmattning. Snarare "bättre nästa gång".

Framåt marsch!
Läs hela inlägget »
27 juli 2019
Salomon 27k
18 juli 2019
Trial (trajl) trail (träjl)
17 juli 2019
Join the råvolution
30 juni 2019
TNT utan T.
17 maj 2019
Göteborgsvarvet 21,1k
28 april 2019
Pre run
28 april 2019
Hamburg marathon
23 april 2019
Nygammal klubb
15 april 2019
Snabbaste slitna trebarnsmorsan