BLOGG

2018

Ni vet det där med själen. "En sund själ i en sund kropp". "Mens sana in corpore sano." Eller en annan variant: "Så länge huvudet är dumt får kroppen lida."

Det har varit en lång och mörk höst. Mycket regn. Mycket grå. Det sätter sig på huvudet. I själen. Men ett tyngt huvud kan fördrivas med hårt fysiskt arbete. I alla fall ge en kraftig förbättring.

Efter flera veckors tyngd bestämde jag mig för att bara springa. Springa långt och länge. Springa på nya ställen. Nyhet förnöjer. Tror jag. Nyhetens behag heter det i alla fall. Det funkar fint på ett tyngt huvud. Utbrändhet, överträning, depression är för ett tecken på ensidighet och maktlöshet. Att inte kunna påverka situationen.

Så för att bryta tyngden sprang jag tvärs över stan för att hitta nya löpningar. Med enkel väg, kortaste vägen, på 8,5 km blir det en del kilometer. Men jag har sprungit kilometrar förut. Jag gillar att springa kilometrar.

Läs hela inlägget »

Det har varit intensivt förra veckan. Lite för intensivt. Det är svårt att balansera livets alla delar. I ärlighetens namn så tar livets måsten mycket energi. All tid och energi som behövs för obetald arbetstid. Så fruktansvärt mycket tid och energi det tar att få vardagen att fungera med matlagning, disk, torka golv, dammsuga, städa toalett, plocka leksaker, byta sängkläder, tvätta, torka bajsrumpor, byta bajsblöjor, gå ut med sopor, borsta barntänder, torka snornäsor, skotta snö. Listan tar aldrig slut. Det värsta är att allt ska göras under konstant skrik, bråk och tjat från barn. Stressnivån är hopplöst hög. Tänk om det räckte att bara ta hand om barn och hushåll. Att få slippa det dåliga samvetet med att inte ha tid till lek, pyssel och skola med barnen.

Hursomhelst. Delar av helgen har varit bra. Riktigt bra. Den inleddes redanpå torsdag kväll men 1 timme skidvallning. Det är säkert 1 år sedan sist men att valla skidor är lite som att cykla. Göra ren, borsta, smälta glid, sickla, borsta, rugga fästzon, värma in grund, klossa fäste. Det är egentligen ganska trevligt att valla skidor, om tid fanns. Jag ska i en framtid lära mina barn att valla skidor, det är bra att kunna. I ärlighetens namn var vallningen väl seriös i förhållande till min skidkapacitet men någon fördel ska jag väl ha efter alla år som skidåkare? Den väl seriösa vallningen berodde på min inte supergenomtänkta plan att köra startsträckan i Stafettvasan vilket i sin tur berodde på två saker: 1. vi behövde personer i stafettlagen och 2. jag saknade startrakan, första backen och myrarna på Vasaloppsleden.

Jag älskar Vasaloppet och jag kommer alltid att göra det!

Det var häftigt att stå på startlinjen i Bergaby igen. Det är en känsla som är svår att beskriva. Det känns spännande och avslappnande på samma gång. Tryggt och samtidigt overkligt. Jag saknar skidåkningen. Jag kan fortfarande inte titta på Vasaloppsstarten utan att gråta. Jag hade hoppats att få stå i elitleden många fler gånger en den där enda gången som 19-åring. Jag hade blivit en grym Vasaloppsåkare. Någon gång ska jag stå på startlinjen i Bergaby kl 05.00 i augusti. För att springa de 9 milen. Jag tror att jag kan vara grym på det också. Men till sommaren nöjer jag med med halva sträckan. Att springa sista biten och Vasaloppet är också trevligt.

Starten bjöd på det kallaste väder som jag har tävlat i, någonsin. -25 grader. Det är också en upplevelse. Faktiskt inte så kallt som jag trodde att det skulle vara. Tejp på kinder och haka, Idomin i resten av ansiktet, glasögon, balaklava plus  extra buff, dubbla superunderställ under tävlingsdräkten, dubbla vantar, tjocka strumpor. Jag ska inte ljuga och säga att det inte var så farligt, det är klart att det är sanslöst kallt! Värst var det för tårna som hade behövt tjockare strumpor i en storlek större pjäxor. Efter backen så blev de dock också varma :-)

Efter målgång blev det ensamhet i bussen tillbaka till Mora och därefter bil till Falun. På grund av en dubbelbokning så var jag tvungen att lämna mina lagkamrater men det kändes extremt snöpligt att lämna Mora utan att se lagets målgång. Det fanns dock egentligen inget annat alternativ då det rimmar illa att gå upp kl 04 för att hinna med starten i Stafettvasan och sedan gå ut på stan till kl 02.00. Väl hemma efter mat och dusch så sov jag skönt i 3 timmar tillsammans med den yngsta sonen. Det var mysigt!

Som en rejäl motpol till morgonens aktivitet så blev det till kvällen makup hela kittet, klackar och en liten klänning. Morgonens placering i 2a startled på Stafettvasan byttes till 2a led framför The Sounds på Falu Bowling & Krog. En fantastisk kväll med grym musik, stage dive, oliver, White Russian, sötpotatispommesfrites och Jägershots. Jag lurade ett tag på om jag skulle skriva 1,5 timme hopp i träningsdagboken men struntade i det ;-)

Nu när jag äntligen har blivit vuxen så är det grymt roligt att dansa onykter! Lite synd att jag inte kom på det före barnen för herregud vad jobbigt det är att vakna upp till det obetalda hemarbetet. Men va fan gör man när man behöver få klä sig snyggt, bli berusad, dansa, skratta och komma hemifrån utan barn. Suck it up and do it!

Imorgon fyller jag 26. Igen. Men jag blir lite klokare för varje år :-)

Läs hela inlägget »

Helgen bjöd på en makalöst surrealistisk upplevelse. Jag är frotfarande tveksam till om det verkligen hände. Jag har sprungit tävlingar förut. Inget konstigt med det. Jag har sprungit bantävlingar förut. Det är inte heller något konstigt. Jag har tränat inomhus på bana. Det är lite konstigt till en början eftersom en inomhusarena är galet mycket mindre än vad man kan föreställa sig om man har sett en på teve tidigare. Men egentligen så är det inte häller något konstigt för mig vid det här laget.
Men att som 34-årig sliten trebarnsmamma göra debut i tävlingssammanhang på bana inomhus är speciellt. Att därtill göra det på ett SM är extra konstigt. Att tävla på bana är det inte många som gör. Att tävla inomhus på bana är det ännu färre som gör. Att tävla i SM är det inte många som gör. Tyvärr. De tjejer som står på startlinjen är snabba. Vi pratar inte rookies här. De är alla snuskigt vältränade löpare. Att innan start värma upp bredvid dem, att knyta på spikskorna bredvid dem, att ta av sig alla kläder förutom trosor (eller möjligen superkorta hotpants) och top bredvid dem är surrealistiskt. På samma gång som det känns extremt märkligt så känns det också ofattbart naturligt. Till vardags kan jag uppfattas som en knepig person som tränar väldigt mycket, i för konstiga kläder och är lite för smal. I friidrottssammanhang är jag helt normal. I ärlighetens namn tillhör jag faktiskt de mest otränade.

Hela dagen kändes dock väldigt bra. Förutom själva tävlingen. Herregud! Varför springer folk så här kort!?! Hellre 30 km i terräng än 3000 m på bana. Konstant smärta i luftvägarna som inte släpper förrän några timmar. En torrhosta och brännande hals. Det enda jag kunde tänka på var Dannys refräng "Åå, det brinner i bröstet". Jag glömde omedelbart bort hur många varv jag sprungit. Det var fruktansvärt. Jag sneglade på klockan ibland för att lista ut hur långt det var kvar. Hopplöst.

Självklart blev jag nästan direkt efter målgång sugen på fler banlopp. Men helst längre. Iallafall 5000 m. Eller ännu hellre 10 000 m. Jag tar en googling på det för att se vart jag kan tänkas hamna. Men ett millopp på asfalt blir det iallafall i vår. Kanske inte Premiärmilen i Stockholm då den går på Påskafton. Eventuellt Premiärloppet i Göteborg. Men det kommer att bli många fler intervaller innan dess! Både på bana och i verkligheten.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tävling, bana, inomhus, sm

Det är så fantastiskt att leva. Det är så härligt att inte veta vad som händer i framtiden. Mitt liv innehåller så höga skiftningar i dalar och toppar att det ibland bara är att hålla fast hårt. Hoppas att man överlever.

Helgen har bjudit på en väldigt hög topp. Så otippat att jag nu i början av 2018 hänger i Limbygården med fantastiska människor, helt nya människor som jag inte visste fanns. Det är så trevligt att träffa människor, och att lära känna dem!

De fyra dagarna och tre nätterna har varit så fyllda av energi. Så mycket energi att jag kommer att kunna plocka fram det i en lång tid framöver. Den optimala kombinationen? Mycket skratt, mycket mat, mycket alkoholhaltig dryck, mycket musik, mycket CardsAgainstHumanity och mycket löpning.

Helgens absolut bästa löppass var veckans distans. En variant av en gammal klassiker som jag har sprungit många gånger. Från Limbygården i Orsa Grönklitt värmde jag upp ner och joggade ner upp. Väl i botten av backen kom känslan. Att vara on top of things. Den enkla sträckan 10,5 km blev totala 21 km när jag kom tillbaka till stugan.

Lätta ben och grymt stark kände jag mig i backen hem där uppladdningen med mycket WhiteRussian till kl 02 var det vinnande konceptet. Lite sliten på slutet dock och hamnade raklång på golvet innanför dörren med blödande tår. Det är inte lätt att vara löparfötter. Jag mosade i mig några kalla våfflor och hoppade i bubbelpoolen, tätt följt av bastun.

Eftermiddagen tillbringades 3 timmar sovandes. Amazing!!! Kvällen fortsatte med mer WhiteRussian, en Ölprovning sällanskådad och mer CardsAgainstHumanity.

My cup of tea :-)

Puss på er!

 

Läs hela inlägget »

Jag har en våt dröm. Eller iallafall en varm dröm. Att få åka (minst) fyra veckor under vinterhalvåret till ett varmare land för att springa. Utan tjocka tights. Utan vindbyxor. Utan supertröja. Utan vindjacka. Utan mössa och vantar. Utan buff. Utan tunga skor med dubbar.
Det är väldigt sällan som jag klagar på en svensk vinter men sen dess att tiden till längdskidor försvann så försvann också lyckan över det vita guldet. Nu tar det mest bara tid och energi att komma ut, oavsett antal personer som ska utanför dörren. Det är inte längre "Shall we leave the house? Yes."
Jag springer självklart många löpmil i dubbskor varje år. Halkar runt på isgator och pulsar i snön. Med pannlampa och snövisir i morgonmörker. Men jag vill väldigt gärna prova att åka utomlands. Kanske med maken, kanske med barnen. Jag har gjort en lista på ställen dit jag önskar åka. Men jag gör inga planer längre. Det är bara att hoppas på att resan får en plats i livet i framtiden.

Tills den platsen kommer så springer jag i mitt brunhus. Löparhus eller Runnerswayhuset som det också kallas. Och jag är väldigt VÄLDIGT nöjd med sommarens tid- och pengainvestering. Mitt löpband. Jag har drömt om ett löpband stora delar av livet men det är först i höstas som det fanns utrymme för ett sådant att flytta in. Efter timmeslånga researcher blev det ett spontaninköp på en tokrea.

Mitt löpband är mitt alternativ till varma länder under kalla vintermånader. Vissa dagar, och just i år många dagar, har jag skottat mig fram genom snön till mitt träningshus. Men väl där kan jag springa enkla morgonpass eller snabba intervaller i tävlingskläder och lätta skor. Det är helt obeskrivligt underbart!

Läs hela inlägget »