Hamburg marathon

Sådär ja! Tre dagar i Hamburg och ett personbästa (PB) på maraton. Kanske inte helt svårt att få ett PB när det är första gången. Även om jag före detta lopp var maratonoskuld så kändes loppet i ärlighetens namn inte som en första gång. Med tre Ultravasan45 i bagaget, dessutom i hyffsad närtid, så var jag inte rädd för distansen. Är jag nöjd? Ja, jag är ganska nöjd. Första 21, 095 km kändes fantastiska. Fantastiska! Vilket känsla! Det var UNDERBART. Från halvmaran till 32 km försökte jag att bäst känna kroppens läge för att ha energi till sista 10 km. Detta lyckades jag dock inte helt med och jag fick några sträckor med tempo på ner mot 4.20-4.25 under sista 10 km. Sista 3 km var kanske bara sådär roliga. I ärlighetens man så trodde jag faktiskt under vissa stunder att jag inte skulle ta mig i mål. Ibland visste jag inte om jag skulle behöva stanna och kräkas eller inte. Krampkänslan i höger lår var bitvis nästan inte hanterbar och jag var tvungen att sakta ner något för att inte hela låret skulle låsa sig mitt i ett löpsteg. När jag väl vände in på upploppet och såg den röda mattan kände jag ingenting. Det var helt tomt. Jag ville bara stanna. Så när jag väl passerade mållinjen stapplade jag både till höger och vänster, ja så pass mycket att snälla funktionärer kom och höll om mig. Jag önskade mig också en sån där lyxig värmefilt som eliten får men jag är i dagsläget alldeles för dålig för att få en sådan.

Färden från mållinjen till överdraget kändes som en evighet. Den enda tanke jag hade var att jag behövde få på mig kläderna innan händerna frös så mycket att jag skulle ha svårt att röra dem. För kallt, det var det! Nästan jämför med Ultravasan45 2017 då det var +8 grader och konstant ösregn. Efter alla mina år som längdskidåkare har jag aldrig frusit så mycket som jag gjorde under Ultran 2017. Nu var det inte riktigt så illa men +8 grader och regn var det från morgon tills regnet upphörde runt kl 12, när jag hade ungefär 12 km kvar. Så aningens lite varmare var det nog ändå. Men efter en maximal urladdning spelar det egentligen inte så stor roll, det finns absolut INGEN energi för att kroppen ska behålla någon form av värme. Värst blir det när allt är blött. Genomsura kalla skor och kalla tävlingskläder. Efter att jag hittat min ”kit bag” fick jag tag på en strandstol tack vara en snäll sponsor och satte mig ner med mycket möda. Sen satt jag där när jag sakta, sakta började snöra av mig skorna, plocka bort nummerlappen med mina stelfrusna fingrar och istället drog på mig supertröja, vindjacka och powerhoudi, handledsvärmare och benvärmare, tjocka tights och vindbyxor, torra strumpor och skor. Mössa, buff och vantar och byxor hade följt med Erik i hans väska eftersom jag behövt dessa innan start. Stackars, stackars löparfötter med tår som russin. Men superbra nya löparskor med bara en yttepytteliten blåsa under ena lilltån. Det var allt! Inga stora blodblåsor som när jag tog av mig skorna efter Ultravasan45 2018.

Tiden? 2.47.08. Alltså något bättre än målet på 2.48. Tempo? 3.58 min/km. Men jag tappade minst 1 minut på att leta mina flaskor bland övriga ”personal refreshments” plus att jag tappade min superbra killklunga som jag draftade bakom. Så jag får ändå betrakta tiden som godkänd. I dagsläget är det ju så att den svenska maratoneliten aldrig har varit så bra vilket gör min tid modest i jämförelse. I samma lopp sprang även Hanna Lindholm på 2.29.35 och Johanna Bäcklund på 2.35.10. Dessutom sprang Mikaela Larsson på 2.31.32 i London marathon som gick precis samtidigt som Hamburg marathon. Utöver detta så har Charlotta Fougberg sprungit på 2.29.40 i Sevilla i februari samt Sara Trané på 2.44.56 i Boston. Så om jag räknat rätt är jag för tillfället innehavare av den sjätte bästa tiden av kvinnlig maraton årsbästa 2019. Jag vet ju att det finns många andra tjejer som springer fortare än mig men ändå. Inte fy skam för en sliten trebarnsmorsa! I förra EM som gick räckte faktiskt tiden 2.45 till ett deltagande där.
Väldigt oväntat sprang jag en stund ihop med en manlig kollega från IFK Mora Friidrott. Kul! Jag har ingen aning om vem det var men det ska jag inom kort ta reda på! Där finns kanske lite support och samarbete att hämta?

Ett bra kvitto helt enkelt. Sammanfattning: Rolig och lyxig helg med min man i Hamburg. Jag vill göra det igen! Jag vill springa ännu mer! Jag vill springa ännu fortare!

Shit didn’t happen. Yey!

Reaktioner och tankar välkomnas!

Senaste inlägg

Bloggarkiv